Vi anlände till Höganäs en fredag mitt på dagen, checkade in på hotell Köpmangården, (ett riktigt mysigt och charmigt hotell som bjöd på det lilla extra, rekommenderas!) sedan strosade vi runt på stan till affärerna stängde. Morgon efter vaknade vi tidigt, njöt en härlig hotellfrukost (tankade energi inför dagens ultrapass) för att sedan byta om till löparoutfit.
09.30 lämnade vi hotellet, dagens äventyr ”En trail helg på Kullaberg” bestod i att beta av 50 km till fots och utforska etapp 5 av Skåneleden… Huvudmålet var Kullaberg, dit var det först 12km transportlöpning. Solen sken, himlen var blå, hade lätt motvind och livet kändes bra, de första 12 km såg vi hela tiden Kullaberg framför oss som en kuliss i fjärran, men kulissen växte i takt med att återstående kilometer minskade
Leden var fin och väl uppmärkt, vi sprang alldeles nära havet med stranden på vår vänstra sida och till höger hade vi vackra trädgårdar och sommarstugor, man kände doften av tång och insåg att livet kunde vara sämre
Mölle är ett litet samhälle som ligger vid foten av Kullaberg, denna morgon var byn full av Salomonflaggor och vimplar. Ett lopp Kullamannen Svart XL skulle starta kl 14 samma dag. Loppet skulle ha gått av stapeln senare i vår men tävlingsledningen ändrade datum för loppet och valde då 9 april, samma dag som jag och Ebba skulle ha våran trailweekend här…
Vi stannade till en stund vid starten och växlade några ord med en av arrangörerna för loppet, de hade precis anlänt och höll på med att komma i ordning inför loppet, vi fick lite tips inför våran fortsatta löpning, vilka sevärdheter man inte skulle missa osv
En kall och härlig dag för löpning, ett par ullstrumpor på fötterna håller kylan borta från tårna
Efter att ha kikat in i ”souvernir”-tältet fortsatte våran tur, lämnade Mölle bakom oss och kom fram till Kullabergs naturreservat, genast blev stigen trixig och stenig, riktigt häftig terräng. Följande 17km över Kullaberg skulle vara riktigt teknisk, här samlade vi ihop våra 700 höjdmeter
Det blev ett antal stopp för att dokumentera eller bara stanna och njuta av fantastiska vyer och häftig miljö.
Till skillnad från dem som sprang loppet hade vi möjligheten att stanna upp och undersöka häftiga platser, klättra upp på en klippa som stackup ur havet eller göra en avstickare för att undersöka en grotta. Inget av detta hade man gjort om man sprungit loppet…
Det skulle visa sig att vi till största delar följde Kullamannens bansträckning, bara på några få ställen vek tävlingsbanan av från skåneleden för att sedan ansluta sig till leden igen ett stycke längre fram
Jag blev lite förvånad över hur snart vi kom fram till spetsen av kullahalvön, där stod Kullens fyr som har en intressant historia, innan vi besökte fyrtornet gjorde vi en avstickare och klättrade upp på några häftiga klippor som gick ut i havet, branta stup omgav klipporna och nedanför bröts vågorna mot klippväggen, en smal stig ledde till toppen, man fick ta hjälp av alla 4 för att komma upp, där uppe var det fin utsikt.
När vi kände oss nöjda och mätta på utsikt skulle vi som sagt ta oss vidare till Kullens fyr men för att slippa springa tillbaka samma väg improviserade vi och följde nya stigar vilket tog oss in på Kullamannenbanan igen
Så småningom hade vi hittat vägen upp till fyrtornet där vi köpte glass och kola, satte oss ute i solen och tog igen oss lite, vi hade nu avverkat 17km. Det är ännu tidigt på säsongen men många turister hade hittat hit och det var fullt av folk som klättrade på klipporna utanför fyren.
Innan vi blev allt för stela fortsatte vi springa, nu längs Kullahalvöns norra sida men vi följde alltjämt Skåneleden etapp 5 som fortfarande var bra markerad, vi han dock inte många km innan vi kom fram till en skylt som löd ”Visitgrottan” och en pil höger.
Jag ville gärna besöka åtminstone en av Kullabergs många grottor, vi beslutade att göra en avstickare och följa leden ner till stranden och utforska grottan…
Vi blev inte jätteimponerade av grottan, men det var häftigt miljö runt omkring, det var tuff stigning tillbaka till leden…
Både jag och Ebba kände att vi ville kommavidare så vi bestämde att bara göra två avstickare till, dels ville vi besöka Håkull som är högsta toppen, och dels ville vi besöka Nimis, annars skulle vi hålla oss på leden och jobba oss vidare…
Vi sprang på och konstaterade snart att miljön är annorlunda på norra sidan av berget, lite svalare och mer bokskog, leden var alltjämt kuperad, på få platser kunde man springa på i vanligt tempo för nästan hela tiden gick det antingen brant uppför eller brant nedför…
Det var väldigt vackert, våren är på ingång, löven har ännu inte spruckit ut men marken börjar grönska, vitsipporna börjar titta fram
Efter ett par km kommer vi fram till nästa avstickare, en pil markerar stigen upp till Håkull, det är bra stigning dit upp men väl på toppen möts man av fantastisk utsikt åt öster, i fjärran ser vi Höganäs där vi startade i morse, Höganäs kännetecknas av två landmärken, dels ett höghus och dels en hamnkran som båda reser sig högt över den övriga stadssiluetten…
Vi konstaterar oxå att det inte är så långt kvar till Arild byn som ligger vid havet där berget slutar och åkrarna tar vid… 24km har avverkats, alltså ungrfär lika långt kvar. Vi dröjde oss inte kvar på toppen särskilt länge utan tog några bilder, drack lite vatten och fortsatte sedan.
För att slippa springa tillbaka samma väg vi kom valde vi att följa snitslarna (Kullamannen XL) vi trodde att dessa skulle ta oss från toppen av Håkull ner till Nimis som ligger ganska nära, Nimis var som sagt nästa sevärdhet at besöka.
Länsstyrelsen har tagit bort de officiella skyltarna till Nimis som därför kan vara svårt at hitta till, men tävlingsarrangören som vi pratat med i Mölle berättade för oss att alla deras lopp går via Nimis och Håkull så vi tog för givet att snitslarna skulle leda oss rätt.
Dock kom vi aldrig ner till Nimis genom att följa banmarkeringen utan vi kom ner till Skåneleden, väl där ser vi mycket folk som letar efter stigen till just Nimis, jag tog fram google maps i min telefon och konstaterar att vi var alldeles snart hittar vi också stigen. Där man viker av vänster från leden ner mot Nimis, där visade banmarkeringen istället upp åt höger, löparna passerade alltså inte Nimis alls, vi måste ha missförstått allt…
Nimis är en häftig plats, Lars Wilks jobbade i lönndom på en avlägsen strand med att bygga ett monument av drivved, det tog två år innan myndigheterna fick upp ögonen för hans förehavanden och påbörjade en rättsprocess för att stoppa bygget, sedan dess har bygget fortskridit i varierande takt och består nu av flera gångar som sammanlänkar höga torn, vissa av tornen är upp till 25 meter höga.
Vi ville inte gå upp samma väg som vi kom ner och dessutom hade jag hört att den ”riktiga” kullamannenbanan den som springs på hösten kommer ner på stranden längre österut, vi behöver bara hitta den stigen…
Det var lättare sagt än gjort att hitta stigen, tillslut vek vi av in i skogen i helt oband terräng, efter ett tag hittar vi en liten djurstig som vi följer, tänker att det nog inte är så långt till Arild, vi kan ju lika gärna följa denna stigen som går parallellt med skåneleden då slipper vi klättra upp för berget igen
Efter kanske 1km av trixig, taggig, lerig och snårig terräng kommer vi ut på en större stig som leder upp för berget, vi väljer att följa den och snart är vi ute på skåneleden igen…
I Arild hade vi planerat att besöka ett kafé, men vi var mest törstiga så vi började leta efter en kiosk eller fik där vi kunde fylla våra vattenflaskor igen samt köpa dricka, vi frågade en man i hamnen men fick till svar att inget har öppnat för säsongen än, men han tipsade om två hotell som kanske kunde hjälpa oss och pekade upp på berget, åh nej, inte mera uppför!
Vattenflaskorna behövde fyllas så vi joggade upp till Hotell Rusthållargården där vi fick ett tråkigt bemötande, personalen i receptionen totalignorerade oss när vi kom in i lobbyn, ingen annan personal fanns att fråga (vi var alltså ute efter att få fylla våra vattenflaskor och köpa var sin Loka…). Det kändes som om detta hotellet var lite för fint för att man skall komma in i löparkläder och vi kände oss behandlade där efter. Vi väntade några minuter men när vi inte fick hjälp, sprang vi istället till det andra hotellet, Strand Hotell som låg några hundra meter därifrån…
På Strand Hotell var de hjälpsamma de tog alla våra flaskor med sig ut till köket och fyllde upp dem, det var heller inga problem att köpa dricka. Vi satte oss utanför hotellet på en bänk i solen och fuktade våra strupar. Det var riktigt härligt! Det var oxå skönt att veta att den tuffaste etappen var över, de resterande 20km skulle vara lättsprugna
På lätta ben fortsatte vår löpning längs skåneleden, den följande milen påminde i sin karaktär mycket om dagens första mil, den som gick precis nära havet, med den lilla skillnaden att det var mer kuperat.
Himlen var fortfarande blå och solen värmde gott, km efter km tickade på lite snabbare nu än uppe på berget… Vi passerade flera små byar och snart hade vi kommit till Jonstorp, där skulle vi lämna Skåneleden för denna gång och vika av västerut mot Höganäs
Vi hade nu en mil landsvägslöpning kvar, en riktigt seg etapp som aldrig tycktes ta slut, spikraka asfaltsvägar med julgransplantage till höger och åkrar till vänster i km efter km, så plötsligt hände något, vägen gjorde en svag knick, och sedan malde det på km efter km igen
När vi sprungit 45km kunde vi se höghuset och kranen höja sig i horisonten, Höganäs landmärken, det var en skön syn, för det betydde att vi snart var framme och vi kunde se hur dessa växte i takt med att vi kom närmre. Jag kände mig väldigt pigg, men asfalten slet på mina knän.
Snart kom vi in i Höganäs, de sista 2 km gick lätt, vi var ju nästan framme. Med 10 meter kvar till hotellet pep min klocka 50km prick! 🙂
Vi var såklart trötta, men oj vilken härlig dag! Vi gick upp på rummet, duschade o bytte kläder. O vad skönt det var att sträcka ut sig på sängen…
För att vi inte skulle behöva gå så långt med våra stela ben hade jag bokat bord i hotellets restaurang där vi åt en härlig tapasmiddag!
Det var en riktigt lyckad Trailweekend på Kullaberg!
/ Tomas Ankarcrona
Denna text har tidigare varit publicerad på bloggen trailfinnaren.se